Det är många år sedan du gick bort nu farmor. Ännu fler år sedan du tappade minnet och inte längre kände igen oss. Jag tänker på dig ofta, men just idag är en sådan dag när jag saknar dig extra mycket. Det hände något idag som gjorde att jag önskade att jag kunnat springa över till dig, och sätta mig på din kökssoffa. Äta dom där goda havrekexen som bara du lyckas med och läsa en tidning, medan du pratar på om allt mellan himmel och jord och skrattar högt. Du satt alltid där bredvid mig och stoppade strumpor eller löste korsord. Även fast du hela tiden stickade nya sockor skulle dom gamla lagas. Undrar hur många tjocksockor du hann sticka i dina dagar? Och när det dök upp ett ord i korsordet som du trodde att jag kunde satt vi länge och klurade. Du med ditt enorma tålamod slutade aldrig att ge hintar och även om du näst intill bokstaverade rätt ord så var det så viktigt att jag klarade det till slut. Varje dag tittade vi på fåglarna som du så omsorgsfullt matade varje dag. Du pratade med ”fågelrösten” och jag skrattade lika mycket varje gång. Och förundrades över att du tycktes veta vad dom sa till varandra. Du var fascinerad över de små sakerna i livet. Du klippte ut alla möjliga notiser och bilder ur morgontidningen som du tyckte om och ville spara. Det kunde vara allt ifrån en söt bebis till en rolig historia.
Jag kommer aldrig att glömma allt du lärde mig. Kvällsbön och visor. Att sova över hos dig var det bästa jag visste. Då låg vi bredvid varandra i gästrummet och jag somnade alltid så tryggt när du berättade om skyddsänglar eller någon påhittig saga. Du lärde mig tvätta plastpåsar, så morötter, rensa bär, baka kakor, väva och brodera. Dina handarbeten var alltid så vackra och dina vävstolar gick varma långt in på ålderns höst. Medan du virade garn fick jag ”åka karusell” och jag kan inte komma ihåg att du någonsin blev arg eller minsta lilla irriterad på mig. Du lärde mig spela Mugg, och vi spelade alltid så många gånger som jag ville. Vi lade pussel i timtal och du läste ut de ord jag tyckte var svåra i serietidningarna. Jag avundas ditt tålamod och jag beundrar din styrka och din godhet. Trots många motgångar i livet så var du så stark och omtänksam.
Mest kommer jag ändå ihåg när du lärde mig knäcka ägg. Ett helt paket behövdes innan jag lyckades knäcka ett ägg som hamnade i skålen och utan skal som sällskap. Jag lyckades – och du var minst lika stolt som jag. Jag knäckte två ägg till och av det gjorde vi dina gudomliga pannkakor. Och hos dig fick man ha hur mycket socker man ville på dom! Jag minns hur jag valde att gå den långa vägen till dig efter skolan istället för att leka med mina kompisar. Du var ju min bästa vän, lilla farmor.
När minnet började svika var du än en gång så oegoistisk som bara du kan vara. Jag minns att du sa till mig, ledsen och rädd: ”Jag vill inte vara någons börda, jag somnar hellre in.” Ju mer minnet svek, desto mindre ledsen var du. Du började bli min vanliga, glada, busiga och påhittiga farmor igen. Fast nu mindes du mig inte längre. Ofta berättade du om en liten, blond flicka som brukade hälsa på dig. Du undrade så ofta varför hon inte hälsade på längre. Jag försökte förklara för dig att den flickan var jag, men att det hade gått många, många år. Du förstod inte det och tårarna brände bakom mina ögonlock varje gång. Jag kramade dig hårt, hårt och du skrattade gott medan jag torkade en tår bakom din rygg.
Sista gången jag såg dig var du väldigt sjuk. Jag kände inte igen ansiktet på dig där du låg. Det var bara ett skal kvar, min farmor var redan borta. Jag, pappa, Emmi och Eva grät hejdlöst när vi skulle ta farväl. Du såg ut att vara så liten och svag, och det är ord jag aldrig hade beskrivit dig med innan. Det enda jag tänkte då var att jag ångrade mig. Jag ville inte se dig så där och jag trodde inte att du ens visste att vi var där. Så när vi sagt hejdå en sista gång och började gå mot dörren hörde vi ett ljud från din säng. Jag vände mig om i dörröppningen och med dina sista krafter hävde du dig upp i sängen, vinkade mot mig och sade tyst ”Hejdå”. För ett par sekunder var du tillbaka i ögonen och ett svagt leende syntes på dina läppar. Jag grät än en gång. Men denna gången var det för att jag fått chansen att verkligen säga hejdå till dig. Att du på något mirakulöst sätt kom tillbaka för en kort stund och jag fick det viktigaste avskedet.
Lilla farmor. Jag älskade dig över allt på jorden och jag saknar dig varje dag. Nu är du en av alla skyddsänglarna i himlen och den dagen min tid på jorden är slut vet jag att du står där med nystekta pannkakor, ett korsord i handen och så skrattar du sådär innerligt som bara du kunde. Då lilla farmor, kommer vi att vara tillsammans för alltid. Du och den lilla, blonda flickan.
